Idag trodde jag mig se ett spöke, åter igen slås jag av likheten. Idag var det extra kännsligt. Minnet av att gå och leta. Ring och undra. Vad som skulle slå undan bena ett par timmar senare. För att vara exakt så var det igår, för fem årsen. Likheten är slående som sagt. Mitt starkaste student minne är från året innan jag tog. Full av förväntan om vad som skulle vänta oss nästa år, samtalet som inte gjordes. Skulle det gjort någon skillnad, vem vet. Det är inget att grubbla på. Till baka till nutiden. Så lyckliga studenter, vad de sjöng. Många kommer inte kunna prata imorgon. Lilla Lojjsan var i bra form, men massa vatten och mat så var hon redo för en vända till. All lycka till henne och alla andra!

Jag har precis lagt på telefon luren, en spinnande favvo kille i knät. Vad ska jag göra?