Vi är ganska olika vi människor, funderade på det förut när jag kollade på Sveriges Mäster kock (på tv4play). Och fick av någon konstig anledning en klarhet i det hela. Jag är ingen tävlingsmänniska, jag är nöjd, glad och belåten om jag klarar av en uppgift. Det gör inget om jag precis klarade mig eller om jag får toppbetyg, jag blir lika glad oavsett! Jag såg att en av deltagarna inte var helt nöjd med att klara utmaningen utan att vara i topp, konstigt hur olika man kan vara. Men jag tror att de allra flesta människorna är tävlingsinriktade, mer eller mindre. Och jag kan nog tänka mig att jag skulle, i en sådan tävling, vara mycket mer nöjd över att vara bland de bästa än att ”bara” klara utmaningen. Men samtidigt, klarar man den så klarar man den! Men kanske är det inte alltid så bra, det finns ju fördelar med att tävla, framförallt med sig själv. Det är ju en slags motivation, ett driv, så länge det hålls på lagom nivå (att detta perfekta ord inte finns på fler språk?).

Jag känner mig som en uppblåst ballong med helium röst, hur ska jag nu förklara detta så att ni förstår min kanske inte så logiska jämförelse. Men ballongen illustrerar all den kunskap som jag förvärvat under de senaste veckorna, kanske året. Ballongen är så full att den snart spricker, var av helium rösten. Rösten skriker med barnslig röst, allt i ett andetag, jag kan så mycket jag vet så mycket jag vill så mycket hur ska jag kunna få ut allt utan att det exploderar ut i ett kaos där jag inte får någon ordning på något. Ni får andas nu. Känner ni trycket? Jag vill finna nyckeln som låser upp det hela, likt att man sätter en tejpbit på en ballong, för att sedan sticka in nålen genom tejpbiten och sakta låta luften pysa ut. Det är ett rätt smart sätt, just nu är jag mest rädd för att jag kommer glömma tejpbiten och att ballongen då helt okontrollerat kommer att flyga omkring och avslutningsvis ramla ihop som en förskrumpnad idé.