Måste erkänna att mitt humör åker berg och dalbana, kände mig ovanligt optimistisk när jag pulsade iväg till bussen i morse. Höll mig på gott humör trots att jag fick testa fem datorer innan jag kunde logga in på datorn, för att skriva ut mitt ”paper”. Lyssnade så intensivt på radion att jag hamnade i cafét, det var nog kaffe suget som styrde mig dit och inte till skrivaren. Jag tänkte vara smart och uppsöka den skrivare som sällan är upptagen, hade ganska tur, stod bara en kille innan. Jag visste dock inte att han skulle skriva ut typ två tusen sidor, höll på att komma försent (detta lilla tog 40minuter!). Men livet kändes bra ändå, sen började det dala. Den lilla fjortisen i mig växte, jag drömde mig tillbaka till tiden då man gick armkrok med bästisen i flera timmar och diskuterade, vände och vred på situationer tills det inte ens var samma situation längre. (...här stod saker som kanske inte var helt etiskt korekta så jag tog bort det...)Är nog lite för trött, kan inte förstå varför! Men det är nog den största orsaken till att jag blev irriterad (inombords) och inte kunde ta tillvara på resten av dagen. Vi fick sluta tidigare, vilket innebar en timmes väntan på bussen. Som tur var fick jag sällskap! Kunde ventilera och faktiskt vända på min negativa klang. Jag måste (som det tjatas om i utbildningen) se till vad som är bra och faktiskt fungerar, vilket är så himla mycket. Och mitt största problem är den där röda figuren på ena axeln som fullkomligt kväver den lille vita i nuläget. Men när man samtalar med en vän som faktiskt är väldigt ung och genomgår en fruktansvärd behandling mot en orättvis sjukdom och fortfarande klarar av skolan, älskar livet och allt det där så sträcker man på sig, för hennes del och för att jag faktiskt har ett bra liv. Jag går en utbildning som jag vill, jag vill gå klart och jag vill arbeta med detta. Jag har en fantastisk sambo som på något underligt sätt lugnar ner mig inombords bara genom att ligga tätt intill. Han skänker mig energi, skapar en logi i mitt kaos och han skrattar allti åt mina egenheter. Dessutom har jag ju en fantastisk familj, goda vänner som alltid ställer upp. Jag har mat och tak över huvudet, kan till och med köpa mig något mellan varven.

Jag har en känsla av att jag kommer att ge mig själv en spark i baken på torsdag om jag inte känner att jag klarar tentan, har som sagt inte pluggat jätte mycket. Men jag känner mig inte så osäker på det hela, hoppas att jag har rätt, magkänslan brukar väl guida en rätt. Men jag vill inte gå en utbildning utan att verkligen lära mig, jag vill vara ambitiös till att fördjupa mig, förstå mer än grunden. Men det får jag ta tag i snart! Fick nästan ångest när en bästa klassis började prata magister, urk, där är jag verkligen inte. Men hurra för henne! Tror inte att det var så många som orkade läsa allt, en eloge till er som orkade. Detta är mest för mig, behövde skriva av mig lite och få ord på allt. Hoppas att ni haft en fantastisk ”köpmannadag” med mycket blommor, choklad och vad som nu skall denna "tradition" till.

snart kommer våren!