Idag små ler jag i alla svängningar. Nytt smeknamn här hemma, uppskattas inte men är man söt och har glimten i ögat kan man leva med det.Efter ett fantastiskt samtal med en lärare om en uppsatts känner jag mig mycket längre. Minst en meter! En liten elak del av mig ville inget annat än att knäppa en och annan gamal lärare på näsan. Men jag vet bättre, ingen idé att lägga energi på det. Jag har tro på mig själv trots år av special prov och liknande. Det finns allt några underbara eldsjälar som funnits där och stöttat mig. Så skall lärare vara, tack vare min kära mor som lärde mig att lyssna på de som sa bra saker och inte tvärt om. Hon om någon borde veta. Där är hon, hon som sårbar sjuåring fick höra att hon aldrig skulle kunna bli något, hon som nu sitter på en lång högskoleutbildning. Vart skulle jag vara utan min underbara mor? Vem skulle jag blivit om hon inte varit en sådan bra, självständig och öppen kvinna. Alla är lika värda, alla ska få en chans, tro på sig själv och att ständigt få känna sig älskad! Det är helt klart henne jag har att tacka för att jag är som jag är. Jag är nöjd och står ut med mina brister, för jag vet att det är mänskligt.