Jag slutar aldrig att förundras över din fräckhet. Det måste varit väldigt speciellt. Så hårda svar, men det verkar inte ta. Hel konstigt.

Jag lade ut en annons, fem minuter senare ringde telefonen. Femton minuter senare plingade det på dörren. En pensionerad dam som lever för katter klev in. Prat sjuk som ingen annan jag mött. Men imorgon ska vi prova, jag håller tummar och tår. Det kan nog inte bli så mycket bättre för henne. Jag fick koma och hälsa på, men då finns det risk för att jag blir hörselskadad och blir kvar i många timmar. Men det är lite charmigt med sådana damer.

Kvällen ska spenderas i lugn och ro. En film, en bästa vän och lite te(?)

Gårdagen var kanon, mina "gamla" kollegor kikade förbi. Vi skrattade, skvallrade och sjöng till gamla godingar. (otäckt när man börjar tänka så, veckans insikt. Det är tio årsen jag gick i sjuan!) Det blev lite vingligt, en kvartett gick till stadt. Det var 18års. Jag träffade en liten tjej (som uppenbarligen inte är så liten) Ögnen blev lätt glansiga. Så vacker och hon har verkligen växt som människa. Det finns många människor som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta, hon är en sådan. Kvartetten dansade loss, vad är det med 40åringar och mig? Ska man bli glad över alla komplimanger eller känna sig äcklad? (hmm gick du i pappas klass?) Ne men jag får väl le åt att: jag utstrålade sådan glädje och var det vackraste de sett. klockan var ju inte ens kvart i två! HAHA! Min partner in crime saknades, men F gjorde ett bra jobb!

Jag känner att det är en tudelad kännsla när man känner någon som är hopplöst förälskad i någon som har en annan. Hur ger man råd på det? En vän som är lycklig med det hon har. En vän som är olycklig för att han inte får det han mest av allt vill. Tufft läge, tiden gör väl sitt.