Självömkan är ordet för denna dag, en vacker och otroligt duktig kvinna sjunger "tyck synd om mig nu, det var det sista du sa". Det känns som om det är det jag förmedlar till alla nära och kära jag pratar med. Det är ett högt berg att bestiga och det är inte underligt att jag funderar på vad jag överhuvudtaget gör här. Men, det är inte många veckor kvar innan det blir mer av det som jag faktiskt vill. Det är en brant uppförsbacke just nu, utanför skiner solen, förhållanden förskingras och jag har skriv kramp. Kaffebryggaren puttrar, kan man få lite mer energi tro. Min finaste jobbar hela helgen, tråkigt men det är kanske lika bra. Så jag kan få gjort något, en fin kalsskompis och jag ska ha en nät dejt på söndag, puch och pepp dejt. Vi alla lider av någon sorts pyspunka, hjälplöshet och ointresse. Halvt skadad som man bli ser jag att flera börjar visa tendenser till psykosomatiska besvär. Men vi ger inte upp! Vi ska inte forska men vi ska banne mig klara av den här kursen! Hejja hälsovetarna, vi stöttar varandra!